Avtalet

Ett nytt Industriavtal gäller från den 13 juni 2016. Avtalet ersätter det tidigare Industriavtalet från 2011 som i sin tur ersatte avtalet från 1997 som varit en hörnsten för lönebildningen i Sverige. Det nya Industriavtalet breddar parternas gemensamma arbete för att utveckla svensk industri och det förstärker industrins lönenormerande roll.

Industriavtalet – egentligen Industrins samarbets- och förhandlingsavtal – är ett samarbetsavtal mellan arbetsgivarna och facken inom industrin. Avtalet har undertecknats av medlemmarna i Industrirådet (tidigare Industrikommittén) som består av ledande företrädare för svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer inom industrisektorn. Industrirådets uppgift är att följa och främja tillämpningen av Industriavtalet.

Samarbetsavtalet handlar bl a om att öka partssamarbetet när det gäller att utveckla svensk industri. I det instiftade Industrins utvecklingsråd är frågor som utbildning, forskning, innovation och jämställdhet prioriterade. Parterna ska också verka för en ökad kunskap och insikt om industrins betydelse för Sveriges utveckling.

Det nya Industriavtalet utgår från att parterna även fortsättningsvis träffar avtal om löner och anställningsvillkor på förbundsnivå. Hur förhandlingsprocessen ska gå till regleras i det nya förhandlingsavtalet. Där tydliggör parterna den gemensamma uppfattningen att det kostnadsmärke som etablerats inom industrin ska vara en norm även för övriga arbetsmarknaden. Parterna förbinder sig också att verka för att så blir fallet.

Relaterade dokument

Industriavtalet 2017-03-31

Historia

Den 18 mars 1997 slöts Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning, i dagligt tal kallat Industriavtalet. Parterna utgjordes av ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige.

Bland arbetsgivarparterna finns bland annat ALMEGA Industri och Kemiförbundet, Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund, Stål- och Metallförbundet, Sveriges Skogsindustrier, Verkstadsföreningen och TEKO-industrierna. Från LO-sidan återfinns också tunga parter, däribland Industrifacket, Livsmedelsarbetarförbundet, Metall och Pappers. Parter är även SACO-förbundet CF och TCO-förbundet SIF.

Avtalet är unikt i sin bredd: det täcker i stort sett hela den konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin, det överbryggar gamla klassgränser på den fackliga sidan och det lanserar en helt ny modell för avtalsförhandlingar och konfliktlösning.

industrijobb

 

Bakgrund

Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen våren 1996 till arbetsmarknadens centrala organisationer.

Uppmaningen var att senast i mars 1997, om möjligt gemensamt, framlägga förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning, som överensstämmer med de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna och därmed gör det möjligt att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser.

Initiativet till överläggningarna inom industrisektorn togs av LO-förbunden med Metall i spetsen samt SIF och CF, genom en öppen inbjudan till motparterna i en tidningsartikel i juni 1996.

livsmedelsjobb